Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1933
De som botar oss.
Hos Leksandsläkaren som botar
sömnsjuka.
Dr O. Hagström.
Intervju med dr O. Hagström:
— Här uppe i mitt distrikt finnas många,
som blivit offer för encefalitis lethargica
och postencefalitis — förlåt att jag
använder fackspråket. Och jag är inte den
enda läkare i Sverige som sysselsätter sig
med problemet. Mitt första fall fick jag
hänvisat till mig den 1 mars i fjol av
doktor G. Kinberg i Åre, som själv
framgångsrikt arbetar efter samma linjer
som jag. Doktor Ehrenberg i Falun har
med goda resultat behandlat en del fall.
Numera förekommer sömnsjukan i sin
akuta form, lyckligtvis, blott i
sporadiska fall. Men under åren 1919—1922
härjade den våldsamt i landet. Professor
Nils Antoni, som gjort mycket värdefulla
undersökningar om sjukdomens
utbredning och symtomatologi — d. v. s.
sjukdomens yttringar och förlopp —
uppskattar sömnsjukefallen till omkring
4 000. Doktor Hagström anser emellertid,
att epidemien drabbade betydligt flera,
fast det ej kom till läkarnas kännedom.
I sina lindrigare former förväxlades
sömnsjukan helt säkert av många sjuka
med influensan och andra sjukdomar.
Ett ganska stort antal av de patienter
doktor Hagström under loppet av ett år
behandlat saknar nämligen själva
kännedom om att de haft sömnsjukan.
Det ohyggliga med sömnsjukan är
snarare sviterna än den akuta sjukdomen.
Följdsymtomer kunna uppträda i
omedelbar anslutning till det akuta stadiet, men
oftast framträda först några år efter till
synes fullt tillfrisknade. När dessa sviter
komma, blir situationen bedrövlig för
både den sjuke och för omgivningen. Den
drabbade blir ofta mycket snart ett
kolli, ett levande lik. Han kan inte
förflytta sig själv från liggande ställning,
ibland kan han inte ens äta själv. I de
svårare formerna kan den sjuke ej tala
begripligt, oftast blott utstöta några läten.
Besvärligast äro naturligtvis
skakningarna i extremiteterna. De kunna vara så
svåra att de hindra den sjuke från att
äta, om inte den ibland medföljande
slöheten gjort honom apatisk. Den sjuke
plågas av svettflöde, saliven väller
oavlåtligt ur hans mun, ansiktet har förlorat
all mimik, blivit ett maskansikte.
Det är den tyske vetenskapsmannen
Roemers försök med atropinbehandling
doktor Hagström nu fullföljer och
utbygger till båtnad för sömnsjukans
offer i vårt land. Atropinet spelar för en
med sömnsjukesviter betungad människa
samma roll som insulinet för den
sockersjuke.
En tredjedel av doktorns 60-tal
patienter ha blivit befriade från sina symtom,
återstoden har uppnått en avsevärd
förbättring med undantag av tre eller fyra
fall, vid vilka behandlingen blivit
resultatlös.
En som genom doktor Hagströms
bemödanden till hälsa och krafter
återställts, är jämtlandsprästen kyrkoherde
M. Möllervärn i Häggenås. Han skriver,
att en läkare först i maj 1929 konstaterade
att han haft sömnsjuka 1921, då han
själv trott sig sjuk i influensa. Sviterna
kommo lömska och förrädiska åtta år
senare. Det började med skakningar i
högra handen. Värst var att talförmågan
blev ödelagd av heshet och pinsamma
tungfel ända därhän att de enklaste ord
blevo vanställda vid uttalet. Folk hade
allt svårare att förstå vad han sade och
man började så småningom betrakta
honom som underlig. »Somliga ansågo
mig som — dödsmärkt och dödsdömd»,
skriver han. Kyrkoherden fick ta
tjänstledighet och han använde de tre
tjänstefria åren till att läsa sig fram till teologie
licentiaten. Huvudet var alltså i god
funktion, vilket långt ifrån alltid är fallet.
Efter en veckas behandling i Leksand
började skakningarna att försvinna och
handstilen återkom. Han hade i flera
år knappast kunnat skriva sitt namn.
Ännu en vecka, och hesheten och
talrubbningarna började gå tillbaka. Den
29 januari i år satt jag i Leksands kyrka,
modstulen och stum. Då kommer sångens
gåva till mig som en skänk ovanifrån.
Sedan i mars i år sköter han sin tjänst,
fullt frisk och färdig. Vecko-Journalen.
Docent Herbert Olivecrona.
Lappflicka hade maskbo på
hjärnan.
Ett helt maskbo, stort som en
knytnäve, i hjärnbarken — det är lyckligtvis
inte alla dagar man råkar ut för den
åkomman. Docenten med. dr Herbert
Olivecrona opererade emellertid den 25
maj på Serafimerlasarettet en ung
lappflicka som blivit nedskickad för
sakkunnig behandling för
hjärnsjukdom och som befanns lida av nyssnämnda
åkomma. Hon hade en längre tid burit på
utväxten, som genom tryck på något
centrum i hjärnan medfört förlamning
av ena kroppshalvan. Först när svulsten
avlägsnats och öppnats upptäckte man
rätta sammanhanget. Operationen,
vilken liksom alla operationer av
ifrågavarande art kan betecknas som
livsfarlig, förlöpte normalt. Utvecklingen
av fallet kan dock inte fullständigt
bedömas förrän om ett par veckor.
Det rörde sig här om en s. k.
echinococcus, en utvecklingsform av en
bandmask, en inälvsmask, som förekommer
hos hundar.
Larverna av denna bandmask leva,
liksom fallet är med även andra
bandmaskar, under en del av sin utveckling
i en mellanvärld, vilken för det nu
ifrågavarande djuret utgöres av människa
eller får.
Masken kommer in med födan, tränger
igenom tarmkanalen och slår sig sedan
vanligen ned i levern. Därifrån kan den
sprida sig vart som helst i kroppen.
Här i landet är larven i fråga över
huvud taget ganska sällsynt, och att
den så här går på hjärnan är naturligtvis
ännu ovanligare.
317
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
