hade fört ett lättsinnigt och lustigt ynglingsleverne i Paris och i utlandet, han hade varit benediktinermunk, predikant och teologisk författare, han hade till sist smugit sig bakvägen ur klostret — ja, det påstås, att han till råga på allt hela tiden varit kär, troligen med samma obeständighet som hans bana i övrigt företer. Han hade, om någon, erfarenhetsstoff till en roman, och den romanen blev Manon Lescaut. Det var inte hans första bragd i vitterheten, den föregicks av den nu undansjunkna romanen Cléveland och en lång serie Mémoires d'un homme de qualité, i vilken den löst inlemmades som en episod. Ej heller blev det den sista, men för eftervärlden har det småningom blivit den enda. »En lycklig dag», säger Sainte-Beuve, »skapade Prévost ett mästerverk utan att tänka på det.» Ack, hade han tid att tänka på mästerverk, han som bokstavligt och bildligt jämt flaxade mellan jesuitskolan och fältlägret, mellan tavernerna och de filosofiska föreläsningarna, mellan klostret och världen! Han som var så omsvärmad av kvinnorna och firad i vad man då för tiden kallade »det bästa sällskapet»! Han hörde icke till de djupa grubblarna, de inåtvända poeterna, de samlade andarna, och hans litterära aspirationer svävade troligen, från vår synpunkt, ej alltför högt över jorden. Hans penna löpte fort och utan att snava över några tanke- eller stilskrupler — han påstås till och med ha kunnat idka författarskap under det han konverserade — och listan på de inemot två hundra volymer, vilka han som auktor, översättare eller bearbetare offentliggjort, frapperar genom en brokighet, som tyder på bristande känsla av en bestämd kallelse. Han tolkade Richardsons ändlösa romaner och Ciceros epistlar, han kompilerade historia och resebeskrivningar, han utarbetade ett »portativt lexikon», han verkade som journalist i Addisons stil . . . Sant är, att han prisas för att ha