utfört dessa delvis mera mödosamma än intressanta eller lysande värv med smak och talang. Icke långt efter Manon Lescauts tillkomst skaffade Prévost sig möjlighet att återvända till Paris, där han nu uppträdde som sekulär präst och hugnades med en sinekur som huskaplan hos den magnifike prins de Conti. Hans stadgade tillvaro som oförtruten litteratör och spirituell salongsabbé skulle än en gång avbrytas av ett landsförvisningsintermezzo, alstrat av en godhjärtad oförsiktighet. Han levde hovliv i Bryssel och Frankfurt en liten tid och fick tillfälle att avslå en inbjudan av den furstlige filosofen på Sans-Souci, som »värvade författare och rekryter»; men snart var han tillbaka igen och installerad i sin forna behagliga ställning. En höstdag 1763 träffades han av ett slaganfall och dog, under det han ensam vandrade genom skogen vid Chantilly på väg till ett litet lantställe, som han förvärvat till ålderdomsreträtt och där han ämnade realisera sitt lyckoideal — »en trädgård, en ko och ett par höns». Traditionen, som väl gärna önskar ge en så orolig levnadsbana ett effektfullt slut, berättar, att den gamle abbén hittades medvetslös i skogen och att en läkare, som trodde honom vara död, omedelbart började obducera honom, varvid han vaknade till sans och hann utstöta ett fasansfullt skrik, innan han gav upp andan under kniven . . . Abbé Prévost — denna titel klär honom så perfekt, att man skulle velat tilldela honom den, om han inte ägt den — var enligt samstämmiga vittnesbörd en stor tjusare genom sin intagande art av begåvning, sitt vackra utseende och sitt belevade väsen. Ständigt var han kringvärvd av gynnare, och hans snedsprång, oskyldiga eller ej, tyckas i allmänhet ha bemötts med ett vänligt överseende av vederbörande myndigheter. Under sin klostertid, som han dock icke tyckes ha varit mycket nöjd med, gjorde han utomordentlig lycka som predikant och roade under aftnarnas