vilostunder bröderna med underhållande berättelser. Det har nämnts, att han var en erotisk natur och slog an på damer — en belackare utspridde till och med, att en engelsk fröken enleverat honom en gång. Säkert är, att han kände kärleken i grund och botten och att han djupt erfarit vad han på sitt prudentliga moralistspråk yttrar någonstädes: »L'amour est une charmante passion... mais c'e s t une passion dangereuse»... Man har i den föreliggande romanen velat se en bikt, ett stycke självbiografi, och läsaren får givet intrycket, att det så är. Man har framställt noggranna paralleller mellan författarens upplevanden och en del av bokens händelser, men i varje fall känner man sig övertygad om att Prévost i den har, enligt Arsène Houssayes ord, nedlagt hela sin ungdom, som nu lever där i oförvansklig friskhet och charm. Det skall vara med en utgjutelse av detta slag, en bekännelse om ungdomsyra och kärlek och sorg, som en egentligen såpass medelmåttig diktare kan åstadkomma ett klassiskt verk. Vilket svall av hänförelse har icke genom tiderna brusat kring Manon, denna oförlikneliga kvinnovarelse, helt demimondedam och halvt ingénue, som ständigt chockerar och ständigt tjusar och som man förlåter allt, även om man inte förstår! Hur har detta konglomerat av fägring och lekfull erotik och så många alltför mänskliga skröpligheter blivit en sorts idealfigur? Genom en konst så naiv och rättfram, att man inte märker den. På varje sida jublar eller kvider den bedårade chevalierns stormande lidelse, som tvingar en att med öm beundran se på Manon i hennes gemenaste bedrifter, i hennes anstötligaste cynismer, i hennes mest förnedrande situationer, och det torde ha gått mången som Alfred de Musset, vilken i några heta verser till <tab>Manon, sphinx étonnant, véritable sirène