14 och musköt på axeln kom till synes i porten, gjorde jag med handen ett tecken åt honom att komma bort till mig, varpå jag anmodade honom att underrätta mig om vad som vållat denna oreda. — Det är ingenting, svarade han, det är endast ett dussin glädjeflickor, som jag jämte mina kamrater skall ledsaga till Havre-de-Gråce, där vi skola inskeppa dem till Amerika. Det finnes bland dem några med fagert utseende, och tydligen är det detta som uppväcker det hederliga lantfolkets nyfikenhet. Jag skulle ha fortsatt min väg efter denna förklaring, om jag icke hejdats av en gammal kvinnaj som kom ut från härbärget och slog ihop sina händer, i det hon ropade, att det var någonting barbariskt, någonting som ingav fasa och medlidande. — Vad är det då fråga om? sade jag. — Ack, min herre, svarade hon, stig in och se själv, om icke detta skådespel kan komma ens hjärta att brista! Nyfikenheten förmådde mig att stiga av hästen, som jag lät min stallknekt taga hand om. Med svårighet banade jag mig väg genom massan, och då jag kom in, fick jag i sanning skåda en ganska rörande scen. Bland de tolv flickorna, som voro sammanlänkade sex och sex vid midjan, befann sig en, vars uppsyn och anletsdrag så föga överensstämde med hennes belägenhet, att jag under vilka andra förhållanden som helst skulle hållit henne för en person av den högsta samhällsställning. Hennes bedrövelse, hennes smutsiga linne och kläder skämde henne så föga, att hennes åsyn ingav mig aktning och ömkan. Icke desto mindre sökte hon vrida på sig, så mycket hennes kedja tillät, för att undandraga sitt ansikte åskådarnas blickar; hennes bemödande att gömma sig var så naturligt, att det syntes härröra från en känsla av blygsamhet. Alldenstund de sex vaktarna, som åtföljde denna olyckliga trupp, likaledes voro i rummet, tog jag an-