15 föraren avsides och utbad mig av honom några upplysningar angående denna sköna flickas förhållanden. Han kunde endast lämna mig mycket allmänna sådana. — Vi ha hämtat henne från spinnhuset, meddelade han, på order av polismästaren. Det ser icke ut, som om hon hade varit insatt där för några lovliga förehavanden. Jag har sökt förhöra henne flera gånger under vägen, men hon tredskas med att ingenting svara. Emellertid, fastän jag icke fått order att skona henne mer än de andra, kan jag dock ej underlåta att något vårda mig om henne, emedan hon synes mig vara litet förmer än sina kamrater. Där ser ni en ung man, tillade han, som bättre än jag skulle kunna upplysa er om orsaken till hennes olycka; han har följt henne ända från Paris så gott som utan att ett ögonblick upphöra med sina tårar. Han måste vara hennes broder eller hennes älskare. Jag vände mig åt det hörn av rummet, där den omförmälde unge mannen satt. Han tycktes försänkt i djupa grubblerier; jag har aldrig skådat en mera levande bild av sorgen. Han var enkelt klädd, men man igenkänner vid första ögonkastet en man av börd och bildning. Jag närmade mig honom, han reste sig, och jag skönjde i hans ögon, i hans drag och i alla hans rörelser en så förnäm och ädel prägel, att jag kände en naturlig böjelse till välvilja för honom. — Låt mig icke störa er, sade jag och satte mig vid hans sida, men skulle ni vilja vara så artig och tillfredsställa mitt begär att lära känna detta intagande fruntimmer, som ingalunda synes mig skapad för den sorgliga belägenhet, vari jag ser henne? Han genmälde hövligt, att han icke kunde meddela mig vem hon var utan att giva sig själv till känna och att han hade viktiga skäl för att önska förbliva okänd. — Jag kan emellertid säga er vad dessa uslingar alltför väl veta, fortfor han, pekande på stadstjänarna, nämligen att jag älskar henne med en passion så våldsam, att den gör mig till den olycksaligaste av alla