17 underkasta mig mitt öde i all dess hårdhet. Jag far till Amerika; där får jag åtminstone leva i frihet med den jag älskar; jag har skrivit till en av mina vänner, som skall låta några medel komma mig till handa i Havre-de-Gråce. Jag är endast i förlägenhet för hur jag skall lyckas komma dit och hur jag skall kunna förskaffa denna arma varelse — här betraktade han sorgset sin käresta — någon lisa på vägen. — Nåväl, sade jag, jag skall göra ända på er förlägenhet. Här är något penningar, som jag ber er mottaga; det gör mig ont att ej kunna tjäna er på annat sätt. Jag gav honom fyra louisd'orer i smyg för vak-tarna; ty jag insåg nogsamt, att om de visste honom vara i besittning av denna summa, så skulle de sälja sina tillmötesgåenden dyrare. Det rann mig till yttermera visso i sinnet att köpslå med dem för att åt den unge älskande utverka tillstånd att utan hinder tala med sin käresta ända till Havre. Jag tecknade åt anföraren att närma sig och framställde till honom mitt förslag. Han tycktes blygas trots sin fräckhet. — Det förhåller sig icke så, svarade han med förlägen uppsyn, att vi neka honom att tala med flickan; men han vill oavlåtligt vara vid hennes sida, det besvärar oss, och det är icke mer än rätt, att han får betala för omaket. — Låt höra då vad som behövs för att hindra er att besväras därav. Han hade dristigheten att begära två louis. Dem gav jag honom på fläcken. — Men tagen er i akt, varnade jag, så att 1 icke gören er saker till något skälmstycke, ty jag ämnar lämna min adress åt denne unge man, på det han må kunna underrätta mig därom, och våren förvissade om att jag har makt att låta straffa er. Detta kostade mig sålunda sex louisd'orer. Den höviskhet och den livliga erkänsla, varmed den unge okände tackade mig, befäste till fullo min 2. — Prévost.