27 Jag var förtvivlad över att så otjänligt hava förrått mig. Då emellertid kärleken på ett par tre timmar i högsta måtto förkovrat mina förståndsförmögenheter, jag fasta på att jag icke röjt, att mitt förehavande skulle sättas i verket nästföljande dag, och beslöt att föra honom bakom ljuset medelst en undflykt. — Tiberge, sade jag, jag har trott alltintill nu, att du var min vän, och jag ville pröva dig med detta förtroende. Det är sant, att jag älskar, jag har icke bedragit dig; men vad min flykt beträffar, så är slikt ingalunda ett företag att blindvis inlåta sig på. Kom och hämta mig i morgon klockan nio; då skall jag, om möjligt, låta dig se min käresta, och du må själv döma om huruvida hon förtjänar, att jag för hennes skull tager detta steg. Då lämnade han mig allena efter mångfaldiga bedyranden om sin vänskap. Jag brukade natten till att reda ut mina angelägenheter, och då jag mot dagsranden begav mig till mademoiselle Manons härbärge, fann jag henne väntande mig. Hon satt vid sitt fönster, som vette åt gatan, så att hon varseblev mig och själv kom och öppnade. Vi utträdde utan buller. Hon hade ingen annan packning än sitt linne, vilket jag åtog mig att bära. Schäsen var redo till avfärd, och vi avlägsnade oss genast ur staden. Jag skall i det följande berätta, huru Tiberge betedde sig, då han blev varse, att jag hade bedragit honom. Hans nit vart därför icke mindre brinnande. Ni skall få erfara, till vilket övermått han drev detsamma och hurusom jag borde gjuta tårar vid tanken på hur det har blivit lönat. Vi påskyndade så vår färd, att vi före nattens inbrott anlände till Saint-Denis. Jag hade färdats till häst vid sidan av schäsen, vilket näppeligen hade tillåtit oss att tala med varandra annat än vid skjutshållen ; men då vi sågo oss så nära Paris, det vill säga nära nog i säkerhet, togo vi oss lägenhet att stilla vår hunger, ty vi hade ingenting förtärt sedan