28 vår avresa från Amiens. Huru häftig min passion än var för Manon, visste hon dock övertyga mig, att hon icke hyste en ringare för mig. Vi voro så föga återhållsamma i våra ömhetsbetygelser, att vi icke hade tålamod att vänta, till dess vi blevo allena. Våra postiljoner och vårt värdfolk betraktade oss med förundran, och jag märkte, att de voro häpna över att se tvenne barn vid vår ålder, som tycktes älska varandra till ursinne. Våra giftermålsplaner voro förgätna i Saint-Denis, vi förgrepo oss på kyrkans rättigheter och funno oss makar, innan vi tänkt oss för. Visst är, att med min ömma och beständiga natur skulle jag varit lycklig för hela livet, om Manon förblivit mig trogen. Ju mera jag lärde känna henne, desto flera nya ljuva egenskaper uppdagade jag hos henne. Hennes vett, hennes hjärta, hennes blidhet och hennes skönhet bildade en så mäktig och så tjusande boja, att jag skulle satt hela min lycka uti att aldrig slippa loss ur den. Fasansfulla omkastning! Det som vållar min förtvivlan hade kunnat skapa min sällhet! Jag är vorden den olyckligaste av alla människor genom denna samma beständighet, av vilken jag hade rätt att vänta mig den ljuvaste lott och den fullkomligaste kärlekslön. ur,