30 sig att tilldela mig. På inkastet om hotande nöd svarade hon, att vi ännu hade att leva av för några veckor och att hon därefter skulle finna hjälpkällor hos några tillgivna anförvanter i landsorten, vilka hon skulle tillskriva. Hon förmildrade sin vägran med så ömma och så passionerade smekningar, att jag, som endast levde i henne och som icke hyste den ringaste misstro till hennes hjärta, skänkte mitt bifall åt alla hennes genmälen och alla hennes beslut. Jag hade överlåtit åt henne förfoganderätten över vår kassa och bestyret med våra dagliga utgifter. Kort efteråt varseblev jag, att vårt bord var rikligare försett och att hon hade skaffat sig några prydnader av ansenligt värde. Som jag nogsamt visste, att vi knappast kunde hava tolv eller femton pistoler i behåll, betygade jag henne min förundran över denna ögonskenliga ökning i vårt välstånd. Hon bad mig skrattande att vara utan bekymmer. — Har jag icke lovat dig, sade hon, att jag skulle skaffa tillgångar? Jag älskade henne med alltför mycken enfald för att oroa mig i brådkastet. En dag, då jag hade gått ut på eftermiddagen och underrättat henne om att jag aktade stanna ute längre än vanligt, förundrade jag mig vid min hemkomst över att man lät mig vänta ett par tre minuter vid dörren. Vi hade ingen annan betjäning än en liten piga, som var ungefär vid vår ålder. Då hon kom och öppnade, tillsporde jag henne, varför hon tövat så länge. Hon svarade med förlägen uppsyn, att hon icke hade hört mig klappa. Jag hade endast klappat en gång; fördenskull sade jag: — Men om du icke har hört mig, varför kom du då och öppnade? Detta spörsmål förbryllade henne så häftigt, att hon, då hon icke besatt tillräcklig hugfärdighet för att besvara detsamma, utbrast i gråt, i det hon bedyrade, att det ingalunda var hennes skuld utan att madame