38 Du förstår att segra ganska snällt, chevalier, men du förstår ej att bevara dina erövringar. Jag ägde icke styrka att längre uthärda ett tal, av vilket varje ord hade genomborrat mitt hjärta. Jag reste mig från bordet och hade icke tagit fyra steg för att lämna salen, förrän jag föll sanslös omkull på golvet. Man återkallade mig till medvetande medelst ögonblickliga åtgärder. Jag upplät ögonen för att gjuta en störtflod av tårar och munnen för att uttala den ömkligaste och mest hjärtslitande jämmer. Min fader, som städse ömt älskat mig, lade all sin tillgivenhet i dagen för att hugsvala mig. Jag lyssnade till honom men utan att fatta. Jag kastade mig till hans knän, jag besvor honom med hopknäppta händer att låta mig återvända till Paris för att nedstöta monsieur de B. — Nej, sade jag, han har icke vunnit Manons hjärta; han har övat våld på henne, han har förfört henne med ett trollmedel eller med gift, han har måhända brutalt våldtagit henne. Manon älskar mig, vet jag icke det till fullo? Han tör ha hotat henne med dolken i hand för att tvinga henne att övergiva mig. Vad skall han icke ha varit i stånd till för att frånröva mig en så fager käresta? O gudar, o gudar, skulle det varit möjligt, att Manon kunnat förråda mig och upphöra att älska mig? Som jag alltjämt talade om att med snaraste återvända till Paris och till och med i varje ögonblick uppstod till den ändan, insåg min fader klart, att intet skulle vara i stånd att hejda mig i det sinnesuppror, vari jag befann mig. Han förde mig till ett rum, som var högt beläget, och där lämnade han två tjänare kvar hos mig för att bevaka mig. Jag hade icke mig själv i min makt. Jag skulle velat giva tusen liv för att få vara blott en kvarts timme i Paris. Jag förstod, att man, då jag så öppet förklarat mig, icke lätteligen skulle tillstädja mig att lämna rummet. Jag mätte med blicken fönstrens höjd över marken, och då jag icke