46 väcker dem till liv, en annan passion kan förkväva dem. Men då jag besinnar den helgade arten av dem, som ledde mig till Saint-Sulpice, och den inre sällhet Himlen där lät mig smaka, vid det jag satte dem i verket, förfäras jag över den lätthet, varmed jag varit i stånd att bryta dem. Om det är sant, att det himmelska biståndet i varje ögonblick är jämnstarkt med passionens makt, så frågar jag, genom vilken olycksalig inflytelse man med ens slungas långt bort från sin plikt utan att finna sig mäktig av det ringaste motstånd och utan att känna det ringaste samvetsagg. Jag trodde mig fullständigt befriad från kärlekens svagheter. Mig syntes, att jag skulle ha föredragit läsningen av en sida i den helige Augustinus eller en kvarts timmes kristlig meditation framför alla sinnliga nöjen, icke undantagna dem Manon kunde bjudit mig. Likväl störtade mig ett osällt ögonblick tillbaka i avgrunden, och mitt fall blev så mycket ohjälpligare som jag, efter att plötsligt ha hamnat på samma djup, varifrån jag uppstigit, av de nya förvillelser, åt vilka jag hemföll, sänktes ännu ett gott stycke närmare avgrundens botten. Jag hade tillbragt nära ett år i Paris utan att göra mig underrättad om Manons läge. Det hade till en begynnelse kostat mig mycket att ålägga mig detta våld, men Tiberges förmaningar, som städse voro till hands, och min egen eftertanke hade tillvunnit mig segern. De sista månaderna hade förrunnit så lugnt, att jag trodde mig nära att för evigt förgäta denna tjusande och falska varelse. Den tid kom, då jag hade att undergå en offentlig prövning inför teologiska fakulteten, och jag anmodade åtskilliga framstående personer att hedra mig med sin närvaro. Mitt namn blev på detta sätt utbasunat genom hela Paris och nådde även till min trolösas öron. Hon kunde icke med visshet igenkänna det under abbétiteln, men en kvarleva av nyfikenhet eller måhända en smula ånger över att hava förrått mig (jag har aldrig lyckats ut-