47 reda vilkendera det var av dessa bägge känslor) ingav henne intresse för ett namn så likt mitt. Hon begav sig fördenskull till Sorbonne jämte några andra damer och bevistade min disputation. Tvivelsutan beredde det henne föga svårighet att igenkänna mig. Jag hade icke den ringaste aning om hennes närvaro. På sådana ställen finns det, som bekant, avskilda små rum för damerna, där de döljas av ett förhänge. Jag återvände till Saint-Sulpice höljd av ära och överöst med komplimanger. Klockan var då sex på aftonen. Strax efter min hemkomst underrättades jag, att en dam önskade råka mig, varpå jag omedelbart begav mig till samtalsrummet. Gud, vilken överraskande uppenbarelse! Där fann jag Manon. Det var hon, men långt älskligare och mera strålande än jag någonsin sett henne. Hon gick på sitt adertonde år; hennes behag överträffade allt, som kan med ord beskrivas; det var ett utseende så fint, så ljuvt, så fängslande, det var som kärleken själv! Hela hennes gestalt syntes mig som en förtrollning. Jag blev stående förlamad vid hennes åsyn, och ur stånd att sluta mig till syftet med detta besök bidade jag skälvande och med nedslagna ögon, att hon skulle förklara sig. Hennes förvirring var en stund icke ringare än min, men då jag framhärdade i min tystnad, lade hon handen över ögonen för att dölja några tårar. Därpå sade hon med blyg stämma, att hon väl medgav, det hennes trolöshet förtjänade min avsky, men att, om jag verkligen någonsin hyst tillgivenhet för henne, jag hade visat alltför mycken hårdhet, som låtit tvenne år förgå utan att underrätta henne om mina öden, och att jag röjde ytterligare sådan genom att se henne, i det tillstånd, vari hon nu befann sig inför mig, utan att säga henne ett ord. Det själsuppror jag erfor vid att lyssna till henne kan icke beskrivas. Hon satte sig, jag förblev stående till hälften bortvänd, ty jag vågade icke se henne i ansiktet. Jag påbörjade flera gånger ett svar, som jag saknade styrka