48 att fullfölja. Slutligen samlade jag mina krafter till ett smärtfyllt utrop: — Falska Manon! Ah, du falska, falska ... Hon upprepade under heta tårar, att hon ingalunda ämnade urskulda sin trolöshet. — Vad ämnar du då? utropade jag på samma sätt. — Jag ämnar dö, svarade hon, såvida du icke återgiver mig ditt hjärta, förutan vilket det är mig omöjligt att leva. — Begär då mitt liv, trolösa! återtog jag, även jag gjutande tårar, som jag fåfängt bemödade mig att hämma. Begär mitt liv, som är det enda ting jag har kvar att offra dig, ty mitt hjärta har aldrig upphört att vara ditt. Knappast hade jag uttalat dessa ord, förrän hon hänryckt reste sig och omfamnade mig. Hon överhopade mig med otaliga passionerade smekningar, hon kallade mig vid alla de namn, som kärleken uppfinner för att uttrycka sina innerligaste ömhetsmeningar. Jag besvarade dem ännu endast matt. Och i sanning, vilken övergång från det tillstånd av ro, vari jag hade befunnit mig, till de stormiga sinnesrörelser jag kände födas ånyo! Jag förfärades därav, jag darrade, som man gör, då man nattetid befinner sig i en främmande ödslig nejd — man tror sig förflyttad till en ny tingens ordning, man gripes av en lönnlig skräck, som man icke blir kvitt, förrän man gjort sig förtrogen med allt omgivande. Vi satte oss bredvid varandra och jag tog hennes händer i mina. — Ack Manon, sade jag, i det jag sorgset betraktade henne, jag hade icke väntat mig det svarta förräderi, varmed du vedergällt min kärlek. Det var dig lätt nog att bedraga ett hjärta, vars envålds-härskarinna du var och som satte all sin sällhet i att vara dig till behag och hörsamma dig. Säg mig nu, har du funnit något lika ömt och lika underdånigt? Nej, nej, naturen danar näppeligen flera av samma halt