55 Under det vi samtalade om denna tilldragelse, trädde livdrabanten på nytt in i rummet, där vi sutto, utan att ha låtit anmäla sig. Jag skulle icke ha mottagit honom så hövligt som jag gjorde, om jag hade känt honom; men sedan han hälsat med leende uppsyn, fick han tid att säga till Manon, att han kom för att göra ursäkter för sin uppbrusning. Han hade nämligen trott, att hon förde en utsvävande vandel, och denna föreställning hade upptänt hans vrede; men sedan hade han genom en av våra tjänare fått veta vem jag var och hört så mycket förmånligt om mig, att det väckte hans önskan att leva i gott förstånd med oss. Änskönt detta sätt att inhämta upplysningar hos en av mina lakejer tycktes mig något underligt och otillständigt, gengäldade jag dock höviskt hans artighet, emedan jag därmed trodde mig göra Manon ett nöje. Hon visade sig högeligen förnöjd över att se honom böjd för en försoning. Vi höllo honom kvar till middagen. På en kort stund gjorde han sig så hemmastadd, att han nödvändigt ville göra oss följe till Chaillot, dit han hört oss tala om att återvända, och vi blevo tvungna att lämna honom en plats i vår vagn. Det blev ett besittningstagande, ty snart fann han sådant behag i vårt umgänge, att han gjorde vårt hem till sitt och så att säga upphävde sig till herre över allt vad oss tillhörde. Mig kallade han sin broder, och på den broderliga frihetens räkning tog han sig anledning att släpa alla sina stallbröder ut till oss i Chaillot och där traktera dem på vår bekostnad. Sammalunda klädde han sig präktigt för våra penningar och förmådde oss till och med att betäcka alla hans skulder. Jag blundade för detta tyranni för att icke misshaga Manon, ja till och med låtsade icke märka, att han tid efter annan avlockade henne ansenliga summor. Storspelare som han var, hade han visserligen såpass heder, att han återbetalade en del