56 till henne, när turen var honom gunstig; men våra tillgångar voro alltför begränsade för att länge kunna bestrida så ohejdade utgifter. Jag stod i begrepp att anställa en kraftig uppgörelse med honom för att befria oss från hans efterhängsenhet, då en ödesdiger händelse besparade mig detta obehag, i detsamma den vållade oss ett annat, som ohjälpligt störtade oss i fördärvet. Vi hade en dag dröjt oss kvar i Paris för att övernatta där, som ofta skedde. Tjänarinnan, som vid dylika tillfällen plägade stanna ensam hemma i Chaillot, kom på morgonen och underrättade mig, att det under natten hade uppstått eldsvåda i mitt hus och att man haft stor svårighet att släcka densamma. Jag frågade henne, om våra möbler lidit någon skada, och hon svarade, att en så stor villervalla orsakats av den massa främmande, som skyndat till bistånd, att hon icke med säkerhet visste något om detta. Jag bävade för våra penningar, som lågo inlåsta i ett litet skrin, och begav mig skyndsamt ut till Chaillot. Fåfäng brådska! Skrinet var redan försvunnet. Jag varsnade då, att man kan älska penningen utan att vara girig. Denna förlust uppfyllde mig med en så våldsam sorg, att jag så när hade mist förståndet. Jag fattade med ett slag, för vilka nya olyckor jag var på väg att utsättas. Armodet var den minsta. Jag kände Manon; jag hade redan mer än tillräckligt rönt, att hur trogen och hur fästad vid mig hon än var i de goda dagarna, kunde jag icke räkna på henne i nöden. Hon älskade överflödet och nöjena för högt för att offra dem åt mig. — Jag förlorar henne, utbrast jag. Olycksfödde chevalier, du skall således än en gång mista allt vad du älskar! Denna tanke försatte mig i ett så fasansfullt uppror, att jag några ögonblick överlade, om jag icke gjorde bäst i att lykta alla mina lidanden genom döden.