62 själva mina olyckor och, om jag tilläte honom att så säga, mina felsteg och mina förvillelser fördubblat hans ömhet för mig, men att denna ömhet var bemängd med den våldsammaste sorg, sådan man känner för en älskad varelse, som man ser vid fördärvets rand utan att mäkta bistå honom. Vi satte oss ned på en bänk. — Ack, suckade jag ur djupet av mitt hjärta, ditt medlidande måste överskrida alla gränser, dyre Ti-berge, om du försäkrar mig, att det är jämnstort med mina kval. Jag blyges över att låta dig skåda dem, ty jag bekänner, att deras ursprung är föga ärofullt; men deras verkningar äro så bedrövliga, att man ej behöver älska mig så högt, som du gör, för att röras därav. Han äskade av mig som ett vänskapsbevis, att jag utan omsvep skulle förtälja vad som vederfarits mig alltsedan min bortgång från Saint-Sulpice. Jag tillmötesgick hans önskan, och långt ifrån att förvanska något av sanningen eller förringa mina felsteg för att giva dem sken av ursäktlighet ordade jag om min passion med all den våldsamhet, som den ingav mig. Jag framställde den såsom ett av dessa sällsamma anlopp av ödet, som arbetar på en stackares ruin, vilka dygden lika litet mäktar värja sig mot som klokheten kunde förutse dem. Jag uppdrog en livlig målning av mina anfäktelser och mina farhågor, av den förtvivlan, vari jag befunnit mig tvenne timmar innan vi möttes, och av den, i vilken jag komme att sjunka tillbaka, om jag övergåves av mina vänner lika obevekligt som av lyckan, och jag bevekte den gode Tiberge till den grad, att han syntes lika kvald av sin medömkan som jag av mina lidanden. Han tröttnade icke att omfamna mig och förmana mig att hämta mod och tröst; men då han stadigt förutsatte, att jag måste skilja mig från Manon, lät jag honom rent ut förstå, att det just var denna skilsmässa, som jag höll för den största av mina motgångar, och att jag var redo att utstå icke blott det