63 yttersta armod utan den grymmaste död snarare än att underkasta mig en räddning, som var outhärdligare än alla mina lidanden tillhopa. — Förklara dig då, sade han, vad slags hjälp är jag i stånd att lämna dig, om du uppreser dig mot alla mina förslag? Jag vågade icke öppet utsäga, att det var hans pung jag hade behov utav. Han fattade det likväl till slut, och sedan han yppat, att han trodde sig förstå mig, satt han en stund frånvarande med en uppsyn som om han övervägde. — Tro icke, återtog han inom kort, att min tankfullhet härrör från ett avsvalnande av mitt vänskapsnit; men inför vilket val ställer du mig icke, om jag nödgas vägra det enda bistånd du vill antaga eller ock kränka min plikt genom att bevilja dig det! Ty gör jag mig icke till medskyldig i din förvillelse, då jag bereder dig tillfälle att framhärda däri? — Emellertid, fortfor han efter ett ögonblicks eftertanke, inbillar jag mig, att det måhända är det upprörda tillstånd, vari utblottningen slungat dig, som icke lämnar dig nog sinnesfrihet att välja det bästa handlingssättet. Man tarvar ro i sinnet för att finna behag i klokheten och sanningen. Jag skall se till att skaffa dig något penningar. Tillåt mig, min käre chevalier, sade han och omfamnade mig, att därvid fästa ett enda villkor: nämligen att du låter mig veta din bostad och fördrager, att jag åtminstone gör vad jag förmår för att återföra dig till dygden, som jag vet att du älskar och från vilken allenast dina hejd-lösa passioner avlägsnat dig. Jag beviljade honom av uppriktigt hjärta allt vad han äskade och bad honom beklaga mitt vidriga öde, som tvang mig att draga så föga gagn av en så dygdig väns förmaningar. Han tog mig genast med till en bankir, som han kände och som försträckte mig hundra pistoler på hans skuldsedel; ty reda penningar ägde han alls inga. Jag har förut nämnt, att han icke