G 5 V. Manon hade en sällsam karaktär. Ingen kvinna kunde mindre än hon fråga efter penningar, men hon hade icke ett ögonblicks ro, om hon fruktade att lida brist på sådana. Det var nöjen och tidsfördriv hon behövde; aldrig skulle hon rört ett runstycke, om man kunnat förlusta sig utan kostnad. Hon tog icke ens kännedom om hur mycket vi ägde, endast hon fick tillbringa sina dagar på angenämt vis. Då hon varken var omåttligt begiven på spel eller fallen för att bländas av prunkande ödsamhet, var det sålunda en lätt sak att tillfredsställa henne, allenast varje dag beredde henne förlustelser efter hennes smak. Men att på detta sätt stadigt upptagas av nöjet var för henne något så oumbärligt, att man dessförutan icke kunde det ringaste förlita sig på hennes lynne och tycken. Ehuruväl hon älskade mig ömt och jag, såsom hon villigt medgav, var den ende, som kunde skänka henne en fullkomlig njutning av kärlekens ljuvlighet, var jag dock nästan viss om att hennes känsla icke skulle hålla stånd mot vissa farhågor. Hon skulle föredragit mig framför hela världen med en måttlig förmögenhet; men jag betvivlade ingalunda, att hon skulle övergiva mig för någon ny B., så snart det icke återstod mig annat än beständighet och trohet att bjuda henne. Jag beslöt fördenskull att så noga begränsa mina enskilda utgifter, att jag alltid skulle kunna bestrida hennes, och hellre neka mig allt det nödtorftiga än inknappa ens det överflödiga för henne. Vagnen gjorde mig mera bry än allt det övriga, ty det fanns ingen utsikt att kunna underhålla hästar och kusk. 5. — Prévost.