66 Jag yppade mitt bekymmer för monsieur Lescaut, för vilken jag icke hemlighållit, att jag erhållit hundra pistoler av en vän. Han upprepade, att han, om jag ville fresta spellyckan, icke misströstade om att jag, genom att villigt offra en hundra francs på att traktera hans förbundsbröder, på hans anbefallning kunde vinna inträde i Industriligan. Trots den vedervilja jag hyste för att öva bedrägeri lät jag leda mig av en grym nödvändighet. Monsieur Lescaut föreställde mig samma dags afton som en av sina anförvanter. Han tillade, att jag var så mycket ivrigare att vinna framgång, som jag i högsta måtto hade behov av lyckans ynnest. För att emellertid göra veterligt, att jag oaktat min nödställdhet ingalunda var en vem som helst, förklarade han det vara min avsikt att bjuda på supé. Anbudet mottogs, och jag undfägnade dem präktigt. De uppehöllo sig länge med att tala om min behagliga skapnad och mina lyckliga fallenheter och påstodo, att man kunde hoppas mycket av mig, alldenstund jag i min uppsyn hade ett sådant tycke av hederlighet, att ingen skulle misstänka mina knep. Slutligen tackade de monsieur Lescaut, som förskaffat sällskapet en novis av sådana förtjänster, och uppdrogo åt en av ledamöterna att under några dagar bibringa mig den nödiga undervisningen. Den förnämsta skådeplatsen för mina bedrifter skulle bliva hotell Transylvanie, där det i en sal fanns ett faraobord, varjämte åtskilliga andra kort- och tärningspel övades på galleriet. Denna akademi upprätthölls till förmån för prins de R., som då bodde i Clagny, och flertalet av hans officerare tillhörde vårt sällskap. Till min skam måste jag säga, att jag på ringa tid inhämtade min mästares lärdomar. Särdeles förvärvade jag stor färdighet i att smussla med falska kort, och med förträfflig hjälp av ett par långa ärmkrås utförde jag mina taskspelarekonster tillräckligt obesvärat för att bedraga de mest förfarna ögon och utan bryderi ruinera massor av redbara spelare. Denna