67 utomordentliga händighet påskyndade så starkt tillväxten av min förmögenhet, att jag redan efter några veckor fann mig i besittning av ansenliga summor förutom vad jag ärligt delade med mig åt mina bolagsmän. Jag var icke längre rädd att yppa för Manon vår förlust i Chaillot, och för att trösta henne över denna ledsamma nyhet hyrde jag ett möblerat hus, där vi inrättade oss med alla tecken till välmåga och trygghet. Tiberge hade under denna tid icke underlåtit att avlägga täta besök hos mig. Hans moralpredikningar togo ingen ända. Oavlåtligt begynte han ånyo föreställa mig den orätt jag begick mot mitt samvete, min heder och min framtid. Jag mottog vänskapligt hans förmaningar, och änskönt jag icke spårade den ringaste håg att åtlyda dem, höll jag honom räkning för hans nit, emedan jag visste dess ursprung. Stundom gäckades jag godlynt med honom i närvaro av Manon själv och uppmanade honom att icke vara samvetsömmare än en stor mängd biskopar och andra präster, som veta att mycket väl förena en älskarinna med ett prebende. — Se, plägade jag säga, i det jag visade på min kärestas ögon, och säg mig, om det gives felsteg, som icke rättfärdigas av en så vacker orsak. Han gav sig till tåls och höll i därmed länge nog; men då han såg att mina rikedomar förökades och att jag icke blott hade återställt hans hundra pistoler utan, efter att ha hyrt ett nytt hus och fördubblat mina utgifter, stod i begrepp att mera än någonsin kasta mig i nöjenas virvel, förändrade han helt och hållet ton och uppträdande. Han klagade över min för-härdelse, han hotade mig med himlens hemsökelser och förutspådde mig en del av de olyckor, som icke dröjde att drabba mig. — Det är omöjligt, yttrade han, att de rikedomar, som tjäna till att underhålla dina utsvävningar, kommit