68 dig till handa på lagliga vägar. Du har förvärvat dem orättfärdigt, och på enahanda sätt skola de fråntagas dig. Guds förfärligaste straffdom skulle vara att låta dig njuta dem i ro. Alla mina råd ha varit dig till ingen nytta; jag förutser endast alltför väl, att de snart skulle bliva dig till besvär. Farväl, otacksamme och svage vän. Måtte dina brottsliga nöjen försvinna liksom en skugga! Måtte din lycka och dina penningar ohjälpligt förgås och du lämnas ensam och utblottad för att kunna inse fåfängligheten av de ting, som berusat dig till yrsel! Först då skall du finna mig redo att älska och bistå dig; men i dag sliter jag all förbindelse med dig, och jag vämjes vid det leverne du för. Det var i mitt rum och i Manons närvaro han höll detta apostoliska strafftal. Då han reste sig för att gå, ville jag kvarhålla honom, men hejdades av Manon, som sade, att han var en vanvetting, som vi måste låta gå. Hans yttranden förfelade icke att göra ett visst intryck på mig. Jag är angelägen om att framhäva de olika tillfällen, då mitt hjärta förnam en dragning tillbaka till det rätta, emedan jag sedermera haft hågkomsten därav att tacka för en del av min styrka i min levnads olyckligaste belägenheter. Manons smekningar lyckades hastigt skingra den bedrövelse, som detta uppträde vållat mig. Vi fortforo att föra ett liv av idel nöje och älskog. Tillväxten av våra rikedomar fördubblade vår kärlek. Venus och Fortuna ägde inga sällare och mera hängivna slavar. Varför, o Gud, kalla jorden en jämmerdal, då man där kan smaka en så himmelsk vällust? Men tyvärr, denna har den svagheten att alltför snabbt förgå. Vilken annan salighet skulle man väl sträva till, om den vore av natur att räcka beständigt? Vår hemföll åt det allmänna ödet — att taga ett brått slut och efterföljas av bitter grämelse. Jag hade på spel vunnit så ansenligt, att jag tänkte