69 på att placera en del av mina penningar. Mitt tjänstfolk hade vetskap om min goda tur, i synnerhet min kammartjänare och Manons kammarpiga, inför vilka vi ofta omisstänksamt meddelade oss med varandra. Denna flicka var täck att skåda, och kammartjänaren hade fattat tycke för henne. De hade att göra med ett ungt och eftergivet herrskap, som de föreställde sig att med lätthet kunna bedraga. I detta syfte uttänkte de en plan, som de verkställde till sådan olycka för oss, att de försänkte oss i en belägenhet, ur vilken vi aldrig lyckats arbeta oss upp. En afton, då vi superat hos monsieur Lescaut, kommo vi hem omkring midnattstid. Jag kallade på min kammartjänare och Manon på sin piga, men ingendera visade sig. Det sades oss, att de icke varit synliga i huset sedan klockan åtta och att de, innan de gingo ut, låtit forsla bort några kistor, enligt föregivande på min tillsägelse. Jag anade en del av sanningen, men mina misstankar överträffades av det jag varseblev vid inträdet i min kammare. Låset på mitt skåp var uppbrutet och mina penningar jämte alla mina kläder voro borta. Vid det jag i ensamheten grubblade över detta olycksslag, kom Manon helt förfärad och underrättade mig, att enahanda förödelse övergått hennes rum. Slaget syntes mig så grymt, att allenast ett oerhört uppbjudande av besinningen kunde hindra mig att utbrista i tårar och högljudd jämmer. Fruktan att an-sticka Manon med min förtvivlan förmådde mig att antaga en lugn uppsyn. Jag sade henne gycklande, att jag skulle hämna mig på något offer å hotell Tran-sylvanie. Dock föreföll hon så gripen av vår olycka, att hennes sorgsenhet gjorde långt mera till att be-dröva mig än min skrymtade glättighet hade gjort till att förjaga hennes nedslagenhet. — Vi äro förlorade, utbrast hon med tårar i ögonen. Jag bemödade mig fåfängt att trösta henne med smekningar. Mina egna tårar röjde min förtvivlan och