t^! 70 bestörtning. Vi voro i själva verket så fullständigt ruinerade, att det icke återstod oss ett linne. Jag företog mig att på fläcken sända bud efter monsieur Lescaut. Han rådde mig att oförtövat begiva mig till polismästaren och Chåtelet-domstolens president. Jag gjorde så, till ytterligt men för mig; ty förutom att denna åtgärd och de, som dessa bägge rättvisans handhavare på min anstiftan vidtogo, till intet båtade, fick Lescaut därigenom tid att vidtala sin syster och under min frånvaro uppegga henne till ett fasansfullt beslut. Han talade med henne om monsieur de G.-M., en gammal vällusting, som slösaktigt betalade sina nöjen, och förespeglade henne så många förmåner, om hon ställde sig i dennes sold, att hon, bekymrad som hon var över vårt missöde, gick in på allt vad han ville förmå henne till. Denna hedersamma handel avslöts före min återkomst, men verkställandet uppsköts till påföljande dag, då Lescaut skulle ha underrättat monsieur de G.-M. Jag fann Lescaut väntande på mig hemma; men Manon hade gått till sängs i sin kammare och givit sin lakej order att säga mig, det hon kände behov av någon vila och fördenskull bad mig lämna henne allena denna natt. Lescaut avlägsnade sig efter att ha erbjudit mig några pistoler, vilka jag mottog. Klockan var inemot fyra, då jag lade mig, och sedan jag i bädden ännu sysslat med utvägar att återställa min förmögenhet, inslumrade jag så sent, att jag icke vaknade förrän vid pass klockan elva eller tolv. Jag steg ofördröjligen upp för att gå och efterhöra Manons befinnande och fick veta, att hon en timme tidigare farit ut tillsammans med sin broder, som avhämtat henne i en hyrvagn. Ehuru en dylik utfärd i sällskap med Lescaut syntes mig gåtfull, gjorde jag våld på mig för att undertrycka mina misstankar. Jag lät några timmar förflyta, vilka jag tillbragte med läsning. Slutligen kunde jag dock icke längre bemästra min oro utan vandrade med långa