71 steg omkring i rummen. I Manons varseblev jag då ett förseglat brev, som låg på hennes bord. Det var adresserat till mig och skrivet med hennes hand. Jag öppnade det med en rysning av fasa. Det lydde på följande sätt: »Jag svär dig, min dyre chevalier, att du är mitt hjärtas avgud och att ingen finnes mer än du i världen, vilken jag kan älska så som jag älskar dig; men inser du icke, min stackars älskling, att troheten i den belägenhet, vari vi råkat, är en fåvitsk dygd? Tror du, att man kan vara rätt öm, då man saknar bröd? Hungern skulle orsaka mig något ödesdigert misstag; jag skulle endera dagen uppgiva andan i tron att jag utstötte en kärlekssuck. Jag dyrkar dig, var viss därom; men överlåt för någon tid åt mig att styra med vår framtid. Ve den som faller i mina snaror! Jag strävar för att göra min chevalier rik och lycklig. Min broder skall giva dig underrättelser om Manon och att hon har gråtit över att nödgas lämna dig.» Läsningen av denna skrivelse lämnade mig i en belägenhet, som det vore mig svårt att beskriva, ty ännu i denna dag vet jag ej rätt, vad slags känslor jag då var rov för. Det var ett av dessa enastående själstillstånd, vilka icke likna något av vad man upplevat; man kan icke förklara dem för andra, ty de mäkta icke göra sig något begrepp därom, och man har möda med att riktigt utreda dem för sig själv, emedan de såsom varande ensamma i sin art sakna hållpunkter i minnet och icke ens kunna samman-liknas med någon känd sinnesstämning. Emellertid, av vilken natur än min var, är det visst, att däri måste ha ingått smärta, förtrytelse, svartsjuka och blygsel. Gott hade varit, om där icke ingått ännu mera kärlek! — Hon älskar mig, jag vill tro det, men måste hon icke, utropade jag, ha varit ett vidunder för att hata mig? Vilka rättigheter har någonsin någon haft till ett hjärta, som icke jag har till hennes? Vad står