73 VI. Min jämmer avbröts av ett högeligen oväntat besök — det var Lescaut. — Bödel! utbrast jag och drog min värja, var är Manon? Var har du gjort av henne? Min åtbörd förskräckte honom; han svarade, att om jag mottog honom så, då han kom och ville göra reda för det ansenligaste vänstycke han kunnat bevisa mig, skulle han tvärt vända om och aldrig mera sätta foten över min tröskel. Jag ilade till dörren och låste den sorgfälligt. — Inbilla dig ej, sade jag därpå och vände mig mot honom, att du än en gång kan draga mig vid näsan och ljuga mig full med historier; du måste värja ditt liv eller ock visa mig till Manon. — Nå nå, ni är så het! genmälde han. Det är just fördenskull jag kommer. Jag har en lycka att förkunna er, som ni icke anar och för vilken ni måhända skall erkänna er stå i någon förbindelse till mig. Jag fordrade att ögonblickligen bliva upplyst härutinnan, och då berättade han, att Manon, som icke förmådde uthärda fruktan för armod och i synnerhet tanken på en nödtvungen omgestaltning av vårt levnadssätt, hade anmodat honom att göra henne bekant med monsieur de G.-M., vilken gällde för en frikostig herre. Han förteg visligen, att rådet utgått från honom samt att han banat vägen, innan han bragt henne därhän. — Jag ledsagade henne dit i morse, fortfor han, och den hedersmannen vart så intagen av hennes förtjänster, att han med detsamma inbjöd henne att