74 hålla honom sällskap på hans lantställe, dit han begivit sig för några dagar. Jag, som med ett slag fattade, till vilken fördel detta kunde lända er, jag lät honom fintligt förstå, att Manon lidit ansenliga förluster, och jag uppeggade hans ädelmod till den grad, att han begynte med att överräcka henne två hundra pistoler. Jag sade honom, att detta visserligen var hederligt för stunden, men att framtiden skulle medföra stora behov för min syster; hon hade därjämte åtagit sig omsorgen för en ung broder, som fallit oss till last efter våra föräldrars död, och om han ansåge henne värd sin aktning, skulle han för visso icke låta henne lida genom denne stackars yngling, vilken hon betraktade som hälften av sig själv. Denna berättelse förfelade icke att röra honom. Han förband sig att hyra ett bekvämt hus åt er och Manon — det är nämligen ni själv, som är den stackars lilla föräldralösa brodern; han lovade ytterligare att inreda det anständigt och varje månad tillställa er fyra hundra livrés, vilket, om jag räknar rätt, gör fyra tusen åtta hundra om året. Innan han avreste till lantstället, lämnade han order åt sin intendent att uppspana ett hus och ställa det i ordning till hans återkomst. Ni får då återse Manon, som ålagt mig att framföra tusen ömma hälsningar till er och försäkra er, att hon älskar er högre än någonsin. Jag satte mig ned att grubbla över denna sällsamma fogning av mitt öde; jag befann mig ett rov för stridiga känslor och följaktligen i en villrådighet så vansklig att göra ända på, att jag länge satt utan att besvara den mängd av frågor, som Lescaut slag i slag riktade till mig. I den stunden sargade mig hedern och dygden ännu en gång med samvetskvalens tagg och jag blickade suckande tillbaka på Amiens, på min faders hus, på Saint-Sulpice, på alla de orter, där jag framlevat skuldlösa dagar. Vilket omätligt svalg skilde mig icke nu från detta lyckliga tillstånd! Jag skådade det allenast i fjärran, likt en skugga,