75 som ännu väckte min saknad och åtrå men icke ägde styrka att egga min strävan. — Qenom vilket osällt öde, sade jag, är jag vorden så brottslig? Kärleken är en oskyldig passion; hur har den för mig blivit en källa till elände och förvillelser? Vad hindrade mig att leva ostört och dygdigt med Manon ? Varför tog jag henne icke till äkta, innan jag njöt hennes ynnest? Skulle icke min fader, som älskade mig så ömt, ha givit sitt samtycke därtill, om jag ansatt honom med rättmätiga yrkanden? Ack, min fader skulle själv ha hållit henne kär som en älsklig dotter, mer än värd att bliva hans sons maka, jag skulle nu levat lycklig med Manons kärlek, med min faders tillgivenhet, med alla rättsinnigas aktning, med rikliga tillgångar och i den frid, som dygden skänker. Vilken olycksalig motsats! Vad är det för en neslig roll man här kommer och erbjuder mig! Huru? Jag skulle dela!... Men finnes det rum för tvekan, om Manon har så bestämt det och om jag förlorar henne utan denna eftergivenhet? Monsieur Lescaut, utropade jag och tillslöt ögonen som för att undfly dessa smärtsamma betraktelser, har det varit er avsikt att gagna mig, så tackar jag er; ni kunde valt ett hederligare sätt, men nu är det gjort, eller hur? Låtom oss fördenskull icke tänka på annat än att draga nytta av era omsorger och fullfölja er plan. Lescaut, som min vredgade uppbrusning och den därpå följande långa tystnaden hade gjort illa till mods, vart övermåttan glad över att se mig fatta ett helt motsatt beslut till det han tvivelsutan befarat; han var nämligen ingenting mindre än tapper, varpå jag längre fram fick starkare bevis. — Ja, ja, skyndade han sig att svara, det är en synnerligen värdefull tjänst jag har bevisat er, och ni skall få se, att vi därav skola skörda flera förmåner än ni väntar er. Vi började rådslå om på vilket sätt vi skulle