79 presentera sin sköna ett halsband, armringar och örhängen av pärlor, vilka voro värda minst tusen écus. Därpå räknade han upp i blanka louisd'orer den summa på två tusen fyra hundra livrés, som utgjorde hälften av årsunderhållet. Sina skänker kryddade han med en mängd komplimanger av gammaldags hovsirlighet. Manon kunde icke neka honom några kyssar; med dem förvärvade hon lika många rättigheter till de penningar han lade i hennes händer. Jag stod utanför dörren och lyssnade, i avvaktan på ett tecken från Lescaut, att jag skulle stiga in. Han kom och tog mig vid handen, då Manon lagt penningarna och smyckena i förvar, samt ledde mig fram till monsieur de Q.-M., för vilken jag blev tillsagd att bocka mig. Jag gjorde ett par tre synnerligen djupa bockningar. — Ursäkta, monsieur, sade Lescaut, den här pilten är ännu en riktig vilde. Han har, som ni ser, icke ett spår till Parismaner, men vi hoppas, att litet vana skall hyfsa honom. Du får äran att ofta se monsieur här, tillade han vänd mot mig, drag ordentlig nytta av en så vacker förebild. Den gamle älskaren tycktes betrakta mig med välbehag. Han klappade mig på kinden och sade, att jag var en vacker gosse men att jag måste hålla mig på min vakt i Paris, där unga män så lätt hemfalla åt utsvävningar. Lescaut försäkrade, att jag av naturen var så sedig, att jag endast talade om att bliva präst och mitt enda nöje bestod i att förfärdiga små kapell. — Jag tycker, att han liknar Manon, återtog gubben och lyfte upp min haka, varpå jag med fåraktig uppsyn svarade: — Det är därför att vi köttsligen höra så tätt ihop; också älskar jag min syster Manon som ett andra jag. — Hör på honom! sade han till Lescaut. Han har huvud. Det är skada, att gossen icke har varit litet mera bland folk. — Ä monsieur, återtog jag, jag har sett mycket