80 folk hemma i kyrkan, och jag tror väl, att jag i Paris skall finna dem, som äro enfaldigare än jag. — Ser man på! tyckte han, detta är ju rent märkvärdigt av en yngling från landsorten. Hela vårt samspråk under supén fortgick tämligen i denna stil. Den ystra Manon höll flera gånger på att förstöra alltsammans med sina skrattsalvor. Jag fann vid bordet tillfälle att förtälja hans egen historia för honom samt det missöde, varav han hotades. Lescaut och Manon bävade under min berättelse, i synnerhet som jag tecknade hans konterfej fullkomligt troget; men egenkärleken hindrade honom att däri känna sig igen, och jag fullbordade det så behändigt, att han själv var den förste att finna det högeligen löjligt. Ni skall få se, att det icke är utan skäl jag utbrett mig över denna tokiga scen. Då det slutligen vart sängdags, började han tala om kärlek och otålighet. Lescaut och jag drogo oss tillbaka, han ledsagades upp till sin kammare, och Manon, som under en förevändning gått ut, slöt sig till oss i porten. Vagnen, som väntade några hus längre bort, körde fram, och inom kort voro vi vår kos från kvarteret. Ehuruväl denna bedrift i mina egna ögon var ett verkligt skalkstreck, höll jag den dock icke för det slemmaste jag hade att förevita mig. De penningar jag vunnit på spel förorsakade mig större betänkligheter. Emellertid båtade oss det ena lika litet som det andra, och det var himlens vilja, att den lindrigaste av de bägge orättfärdigheterna skulle hårdast bestraffas. t^l c^s