82 begynnelsen, ty en så fasansfull katastrof skulle berövat mig förnuftet, måhända livet. Min olyckliga käresta bortfördes sålunda i min åsyn, och det till en förvaringsort, som jag fasar för att nämna. Vilket öde för en så förtjusande varelse, vilken skulle intagit världens främsta tron, om alla män ägt mina ögon och mitt hjärta! Man misshandlade henne visserligen icke; men hon inspärrades allena i en trång cell och dömdes att varje dag utföra ett visst mått av arbete som oundgänglig betingelse för att erhålla litet motbjudande föda. Dessa omständigheter erfor jag först långt efteråt, sedan jag själv i flera månader utstått en sträng och ledsam botgöring. Då mina vaktare icke underrättat mig, vart de hade order att föra mig, fick jag icke veta mitt öde förrän vid porten till Saint-Lazare. I den stunden skulle jag föredragit döden framför den belägenhet, som jag trodde vänta mig. Jag hyste ohyggliga föreställningar om detta hus. Min förskräckelse ökades, då vaktarna vid ingången ånyo genomsökte mina fickor för att förvissa sig om att jag icke gömde några vapen eller andra försvarsmedel. Priorn kom genast tillstädes, han var nämligen varskodd om min ankomst. Han hälsade mig med mycken mildhet. — Min fader, sade jag, ingen skymflig behandling! Hellre mister jag tusen liv än jag underkastar mig en slik. — Nej, nej, genmälde han, om ni uppför er förnuftigt, komma vi nog att bli nöjda med varandra. Han bjöd mig att stiga upp till en högt belägen kammare, och jag följde honom utan motstånd. Stadstjänarna ledsagade oss ända till dörren, men då priorn trätt in tillsammans med mig, gav han dem tecken att avlägsna sig. — Jag är således er fånge? sade jag. Nåväl, min fader, vad ämnar ni göra med mig? Han sade sig vara storligen förnöjd över att se