84 het, som lyfter dem över hopen, hägna de den med den vaksammaste omsorg. Därav härleder sig, att de så häftigt våndas under förakt och åtlöje och att blyg-seln utgör en av deras våldsammaste affekter. Jag åtnjöt denna bedrövliga förmån i Saint-Lazare. Min sorgsenhet föreföll priorn så måttlös, att han, bekymrad för dess följder, ansåg sig böra behandla mig tned stor mildhet och överseende. Han såg till mig två eller tre gånger om dagen. Ofta tog han mig tned sig på en promenad i trädgården, och hans nit uttömde sig i förmaningar och hälsosamma råd. Jag mottog dem saktmodigt och visade honom till och med erkänsla, varav han hämtade förhoppning om min bättring. — Ni är av ett så stilla och angenämt skaplynne, yttrade han en dag, att jag icke kan fatta de förvillelser, för vilka ni beskylles. Två ting förvåna mig: för det första hur ni med så lyckliga egenskaper kunnat hemfalla åt liderliga utsvävningar, och för det andra, vad jag ännu mera undrar över, att ni så villigt anammar mina råd och föreskrifter efter att i flera år ha levat försjunken i slemma vanor. Är det ånger, så utgör ni ett märkligt exempel på himlens förbarmande; är det återigen anboren rättsinnighet, så äger ni åtminstone en förträfflig karaktärsgrund, som ingiver mig hoppet, att vi icke skola behöva kvarhålla er här länge för att återföra er till ett anständigt och stadgat leverne. Jag fröjdade mig högeligen över att finna honom hysa en slik mening om mig och föresatte mig att stärka densamma genom ett uppförande, som kunde fullkomligt tillfredsställa honom, övertygad om att detta var säkraste medlet att förkorta min fängelsetid. Jag bad honom om böcker, och han vart överraskad av att jag, då han lämnade mig valet fritt, bestämde mig för några allvarliga auktorer. Jag låtsade beflita mig om studierna med den livligaste lust och gav