85 honom på detta sätt vid alla tillfällen bevis på den förändring han åstundade. Denna var dock endast en yttre. Till min skam måste jag bekänna, att jag i Saint-Lazare spelade en skrymtareroll. 1 stället för att studera sysselsatte jag mig, då jag var allena, endast med att sucka över mitt olycksöde. Jag förbannade mitt fängelse och det tyranni, som kvarhöll mig där. Jag förnam icke väl någon lindring i den nedslagenhet, vari den första bestörtningen försatt mig, innan jag återföll i kärlekens marter. Manons avlägsnande, ovissheten om hennes öde, fruktan att aldrig återse henne utgjorde det enda ämnet för mina sorgmodiga betraktelser. Jag målade henne för mig i G.-M: s armar, ty det var den tanke, som från begynnelsen fallit mig in, och långt ifrån att föreställa mig, att han låtit henne vederfaras enahanda behandling som mig, var jag övertygad, att han skaffat mig ur vägen allenast för att besitta henne i ro. På detta vis tillbragte jag dagar och nätter, som syntes mig evinnerliga. Jag satte icke hopp till något annat än framgången av mitt skrymteri. Jag iakttog sorgfälligt priorns anlete och yttranden för att förvissa mig om vad han tänkte om mig och gjorde till mitt studium att behaga honom såsom varande mitt ödes behärskare. Jag uppfattade utan svårighet, att jag till fullo vunnit hans bevågenhet, och betvivlade icke, att' han beredvilligt skulle lämna mig bistånd. En dag fördristade jag mig att spörja, om det var på honom min utsläppning berodde. Han svarade, att han icke var helt och hållet herre däröver, men hoppades han, att monsieur de G.-M., på vars anhållan polismästaren låtit inspärra mig, på hans, priorns, vitsord skulle samtycka till att försätta mig i frihet. — Vågar jag förtrösta om att de tvenne månaders fängelse jag utstått skall synas honom en nöjaktig gottgörelse? återtog jag spakfärdigt. Han lovade att tala med honom, ifall jag så önskade,