86 och jag bönföll honom enständigt att bevisa mig denna väntjänst. Två dagar därefter meddelade han mig, att G.-M. blivit så bevekt av det goda han fått höra om mig, att han icke blott syntes hava för uppsåt att giva mig lös utan till och med röjt stor håg att lära känna mig närmare och till den ändan ärnade göra mig ett besök i fängelset. Änskönt hans närvaro icke kunde vara mig angenäm, betraktade jag detta som ett steg till min befrielse. Han kom verkligen till Saint-Lazare. Jag fann honom allvarsammare och mindre narraktig än han varit i Manons bostad. Han ordade förnuftigt om min dåliga vandel och tillade, synbarligen för att urskulda sina egna utsvävningar, att det var den mänskliga skröpligheten tillåtet att förskaffa sig vissa nöjen, som naturen kräver, men att skalkstycken och nesliga praktiker förtjänade bestraffning. Jag åhörde honom med en undergiven uppsyn, som tycktes ställa honom till freds. Jag tog icke ens anstöt av att höra honom gyckla över mitt syskonförhållande till Lescaut och Manon samt över de små kapellen, av vilka han sade sig förmoda att jag hunnit tillverka en ansenlig mängd i Saint-Lazare, alldenstund jag fann så stort behag i denna fromma sysselsättning. Men olyckligtvis för honom och mig själv undslapp det honom, att Manon tvivelsutan likaledes förfärdigat mycket nätta sådana på spinnhuset. Oaktat den rysning ordet spinnhus förorsakade mig ägde jag ännu styrka att saktmodigt bedja honom förklara sig tydligare. — Hå hå, svarade han, det är nu två månader som hon lärt sig sedighet på allmänna spinnhuset, och jag önskar, att hon måtte ha dragit lika mycket gagn därav som ni i Saint-Lazare. Hade jag haft evigt fängelse eller själva döden för mina ögon, kunde jag icke bemästrat mitt raseri vid denna fasansfulla nyhet. Jag kastade mig över honom