92 honom min skrivelse; detta skulle bliva Tiberges bestyr. Då emellertid denne visste den förre vara min kärestas broder, fruktade jag, att han svårligen skulle åtaga sig uppdraget. Fördenskull hade jag gjort upp att innesluta mitt brev till Lescaut i ett annat brev, som jag skulle adressera till en hederlig karl av mina bekanta med en anhållan till denne att oförtövat befordra det förra till dess bestämmelse; och alldenstund det var nödvändigt, att jag råkade Lescaut för att överenskomma om våra mått och steg, ämnade jag anvisa honom att komma till Saint-Lazare och begära att träffa mig under namn av min äldre broder, som anlänt till Paris enkom för att taga reda på mina förhållanden. Med honom tänkte jag så samråda om de verksammaste och tryggaste medlen. Priorn lät underrätta Tiberge om min önskan att råka honom. Denne trofaste vän hade icke förlorat mig ur sikte till den grad, att han var okunnig om mitt äventyr; han visste, att jag befann mig i Saint-Lazare, och törhända hade han icke ogärna sett detta missöde, som han trodde ägnat att återföra mig på pliktens väg. Han ilade utan dröjsmål till min kammare. Vårt samspråk blev det allra vänskapligaste. Han önskade få reda på mitt sinnestillstånd, och jag upplät utan förbehåll mitt hjärta, undantagandes rörande min plan till flykt. — I dina ögon, dyre vän, sade jag, vill jag sannerligen icke synas annorlunda än jag är. Har du trott dig finna en förnuftig och i sina begär återhållsam vän, en av himlens tuktan uppväckt vällusting, med ett ord, ett hjärta frigjort från kärleken och löst ur sin Manons förtrollning, så har du dömt alltför gunstigt om mig. Du återser mig nu sådan du lämnade mig för fyra månader sedan — alltjämt älskande och alltjämt olycklig genom denna osälla känsla, i vilken jag icke tröttnar att söka min lycka. Han svarade, att den bekännelse jag avlade gjorde