93 mig oursäktlig; man såge väl många syndare, som berusade sig av lastens falska lycka ända därhän att öppet föredraga den framför dygdens, men det var åtminstone hägringar av sällhet de löpte efter och de voro dårade av skenet. Att som jag däremot inse, det föremålet för min eftertraktan endast var ägnat att göra mig brottslig och olycklig, och likväl fortfara att självvilligt störta mig i olycka och brott var en motsägelse mellan tanke och vandel, som icke gjorde heder åt mitt förnuft. — Tiberge, återtog jag, hur lätt blir dig ej segern, så länge dina vapen icke möta något motstånd! Låt nu mig argumentera i min tur. Vill du verkligen påstå, att det du kallar dygdens lycka är fritaget från lidanden, motgångar och bekymmer? Vilket namn giver du då åt fängelset, korset, marterna och tyrannernas förföljelser? Säger du som mystikerna, att det som torterar kroppen är en fröjd för själen? Du vågar icke säga det, ty det är en ohållbar orimlighet. Denna lycka, som du så högt prisar, är sålunda bemängd med tusen kval, eller, rättare sagt, den är icke annat än en vävnad av olyckor, tvärs igenom vilka man strävar till sällheten. Men om nu inbillningens styrka' kommer en att finna njutning i själva dessa lidanden, emedan de kunna leda till ett lyckligt mål, som man hoppas på, varför nämner du motsägande och vanvettig hos mig en fullkomligt likartad levnadsriktning? Jag älskar Manon — tvärs igenom otaliga sorger strävar jag till att få leva i ro och lycka vid hennes sida. Den stig, där jag vandrar fram, är olycklig, men hoppet att hinna mitt mål sprider städse ljuvlighet däröver, och jag skall anse mig övermåttan rikligt vedergälld med en stund tillbragt i hennes närhet för alla de bedrövelser det kostat mig att vinna den. Alla förhållanden synas mig sålunda lika på din sida och på min, eller om det förefinnes någon skillnad, så är även den till min förmån. Ty den lycka jag hoppas på är nära, den andra är avlägsen; min är av plågornas natur, det