94 vill säga kännbar för kroppen, den andra är av en okänd natur, som endast tron förvissar om. Tiberge syntes förfärad över denna logik. Han ryggade två steg tillbaka, i det han med sin allvarsammaste uppsyn sade, att vad jag nu yttrat icke blott innebar en kränkning av sunda förnuftet utan var en olycksalig, gudlös och okristlig sofism. — Ty denna sammanlikning, tillade han, av ändamålet med dina lidanden och det, som religionen utsätter, är den mest hädiska och vidunderliga tanke. — Jag tillstår, genmälde jag, att den icke är riktig; men märk väl, det är icke på. den mina slutsatser stödja sig. Mitt syfte var att för dig utreda vad du betraktade som en motsägelse i uthålligheten hos en olycklig kärlek, och jag tror mig ha tillfyllest bevisat, att om en sådan föreligger, kan du lika litet som jag undkomma den. Det är allenast i detta hänseende jag har jämnställt de bägge förhållandena, och härutinnan framhärdar jag alltjämt. Du svarar kanske, att dygdens mål är oändligt högre än kärlekens? Det bestrider ingen. Men är det därom frågan rör sig? Gäller det icke fastmera den kraft vardera besitter att hjälpa en att uthärda lidanden? Låtom oss döma därom efter verkningarna — huru många avfällingar från den stränga dygden gives det icke, och huru få från kärleken! Du svarar måhända ytterligare, att om utövningen av det goda medför lidanden, så äro dessa dock icke oundgängliga och nödvändiga, att det icke längre finns vare sig tyranner eller kors och att man ser en massa dygdiga människor föra ett behagligt och fridfullt liv? Då säger jag dig likaledes, att det gives ostörda och av lyckan gynnade kärleksförbindelser, och vad som dessutom gör en skillnad, vilken i högsta måtto länder till min förmån, jag tillägger, att kärleken, ehuruväl den ofta bedrager, åtminstone icke utlovar annat än tillfredsställelser och fröjder, under det religionen kräver, att man bereder sig på ett liv av dystra späkningar. Oroa dig icke, tillade jag,