95 då jag såg hans nit redo att vändas i vrede, den enda slutsats jag härur vill draga är den, att det icke finns någon sämre metod att ingiva ett hjärta avsmak för kärleken än den att smäda dennas sötma och lova det en större lycka i dygdens utövande. Så som vi en gång äro skapade, är det visst, att vår sällhet består i nöjet; jag trotsar envar att påstå något annat. Men nu behöver hjärtat icke länge gå till råds med sig självt, innan det känner, att av alla nöjen äro kärlekens de ljuvaste. Det varsnar snart, att man för det bakom ljuset, om man lovar det mera tjusande sådana på annat håll, och detta svek ingiver det misstro till de pålitligaste löften. I predikanter, som viljen återföra mig till dygden, sägen mig, att den är oeftergivligt nödvändig; men söken icke dölja för mig, att den är sträng och mödosam. Fastställen med klara bevis, att kärlekens vällust brått förgår, att den är förbjuden, att den efterföljes av eviga kval och — vad som måhända skall göra ännu starkare intryck på mig — att ju mera ljuv och berusande den kan vara, ju rikligare skall himlen löna ett så stort offer; men medgiven, att sådana hjärtan som vi äro utrustade med, utgör den här på jorden vår fullkomligaste lycksalighet! Denna avslutning på mitt tal återförsatte Tiberge i hans vänliga stämning. Han erkände, att det fanns något förnuftigt i min tankegång. Den enda invändning han bifogade var spörsmålet, varför jag icke åtminstone rättade mig efter mina egna grundsatser och uppoffrade min kärlek för hoppet om detta vederlag, om vilket jag gjorde mig så höga föreställningar. — O dyre vän, svarade jag, här är det som jag nödgas vidgå min uselhet och svaghet. Ja tyvärr, det är min plikt att handla enligt min insikt, men står väl handlingen i min makt? Vilket bistånd skulle jag icke tarva för att förgäta Manons behag! — Gud förlåte mig, inföll Tiberge, här tror jag vi ha ännu en av våra jansenister!