96 — Jag vet icke vad jag är, genmälde jag, och jag ser icke synnerligen tydligt vad jag borde vara; men jag erfar endast alltför livligt sanningen av vad de säga. Detta samtal tjänade åtminstone till att förnya min väns medömkan. Han förstod, att det låg mera svaghet än ondska i mina förvillelser. Hans vänskap blev därigenom i det följande mera benägen att lämna mig handräckningar, utan vilka jag ofelbart skulle förgåtts i nöd. Likväl yppade jag icke det ringaste om min avsikt att rymma från Saint-Lazare. Jag bad honom endast att besörja mitt brev, som jag gjort till reds före hans ankomst, och jag lät det ingalunda fattas förevändningar för att inskärpa, huru angelägen denna skrivelse var. Han var nog pålitlig att ordentligt framlämna den, och Lescaut erhöll ännu samma dag den som var avsedd för honom. Han kom till mig dagen därpå och passerade obehindrat under min broders namn. Jag fröjdades övermåttan, då jag fick se honom i min kammare, vars dörr jag sorgfälligt låste. — Låtom oss icke förspilla ett ögonblick, sade jag därefter, berätta mig först huru Manon har det, och giv mig sedan ett gott råd, hur jag skall bryta mina bojor. Han försäkrade, att han icke hade sett sin syster alltsedan den dag, som föregick mitt fängslande; han hade erfarit hennes och mitt öde först efter omsorgsfulla efterforskningar, och ett par tre gånger, då han infunnit sig på spinnhuset, hade han förvägrats tillstånd att tala med henne. — Olycksalige G.-M., utbrast jag, det skall du få umgälla dyrt! — Vad angår er befrielse, fortfor Lescaut, så är det ett vanskligare företag än ni tror. Vi tillbragte aftonen i går, jag och två av mina vänner, med att granska det här huset överallt utvändigt, och vi insågo, att som era fönster vette åt en kringbyggd gård,