98 IX. Så snart jag fann mig rustad med verktyget till min befrielse, tvivlade jag näppeligen längre på framgången av min plan. Den var besynnerlig och dristig, men vad var icke jag i stånd till med de drivfjädrar som besjälade mig! Sedan jag tillstatts att lämna min kammare och promenera i gångarna, hade jag iakttagit, att portnären varje afton till priorn inlämnade nycklarna till alla portar och att det därefter i hela byggningen rådde en djup stillhet, som angav, att alla dragit sig tillbaka. Jag kunde obehindrat genom en förbindande gång begiva mig från min kammare till priorns. Min avsikt var att fråntaga honom nycklarna och skrämma honom med pistolen, i händelse han befunnes ovillig att giva mig dem, samt med hjälp av dessa praktisera mig ut på gatan. Jag avvaktade otåligt den lägliga stunden. Portnären infann sig på vanlig tid, det vill säga kort efter klockan nio. Jag lät ytterligare en timme förgå för att vara viss om att alla bröderna och tjänarna insomnat. Slutligen vandrade jag åstad med mitt vapen och ett brinnande ljus. Först klappade jag sakta på paterns dörr för att väcka honom utan buller. Han hörde mig vid andra knackningen, och otvivelaktigt i den tron, att det var någon broder, som kände sig illamående och behövde hjälp, stod han upp för att öppna. Icke desto mindre vidtog han det försiktighetsmåttet att fråga genom dörren, vem det var och vad man ville honom. Jag nödgades att namngiva mig men antog en jämmerlig ton för att låta honom förstå, att jag icke mådde rätt väl.