99 — Ah, är det ni, min käre son? utbrast han, i det han öppnade dörren. Vad kan det vara som för er hit så sent? Jag trädde in i kammaren, och sedan jag dragit honom till den ända därav, som var längst avlägsen från dörren, förklarade jag, att jag omöjligen kunde dväljas längre i Saint-Lazare, att natten var en läglig tid att avlägsna sig obemärkt och att jag väntade av hans vänskap, att han skulle gå in på att upplåta portarna för mig eller låna mig sina nycklar, så att jag kunde öppna själv. Detta tilltal måste ha överraskat honom. Han vidblev en stund att stirra på mig utan svar; som jag icke hade någon tid att spilla, tog jag åter till orda och sade, att jag var livligt rörd av alla hans godhetsbevis men att jag, då friheten är den dyrbaraste av alla förmåner, synnerligen för mig, vilken man orättmätigt frånrövade densamma, var besluten att förskaffa mig den ännu denna natt, till vilket pris som helst, och för att han icke till äventyrs skulle komma på det infallet att häva upp sin stämma och tillkalla hjälp, visade jag honom ett tillfyllestgörande skäl till tystnad, som jag bar under min livrock. — En pistol! sade han. Huru, min son, ni vill beröva mig livet som erkänsla för det undseende jag bevisat er? — Det förbjude Gud! svarade jag. Ni besitter för mycket vett och förstånd för att driva mig till en slik nödvändighet; men jag vill bliva fri, och jag är så fast besluten därtill, att om min plan omintetgöres genom ert förvållande, så är det rent ute med er. — Men, min käre son, återtog han blek och förfärad, vad har jag då gjort er? Vad har ni för anledning att önska livet ur mig? — Visst icke, genmälde jag otåligt, jag har icke för avsikt att döda er; vill ni leva, så låt upp porten och jag är er bäste vän. Jag varseblev nycklarna, som lågo på hans bord;