100 jag grep dem och anmodade honom att följa mig så ljudlöst som det var honom möjligt. Han var nödsakad att finna sig däri. Allt eftersom vi skredo framåt och varje gång han öppnade en dörr, upprepade han suckande: — Ack min son, ack, vem skulle någonsin kunnat tänka det? — Intet buller, min fader, upprepade jag å min sida i varje ögonblick. Slutligen hunno vi till ett slags skrank, som befinner sig framför den stora porten åt gatan. Jag trodde mig redan fri, där jag stod bakom patern med ljuset i ena handen och pistolen i den andra. Vid det han sysslade med att öppna, fick en tjänare, som låg i en liten angränsande kammare, höra gnisslandet av riglarna, stod upp och stack ut huvudet genom sin dörr. Den gode patern ansåg uppenbarligen denne i stånd att övermanna mig och befallde honom oförsiktigt nog att komma till hans hjälp. Det var en väldig bjässe, som utan tvekan rusade på mig. Jag gjorde processen kort och avlossade skottet mitt i bröstet på honom. — Se, detta är ni skuld till, min fader, sade jag trotsigt till min förare. Men låt det icke hindra er från att fullborda ert värv, tillade jag och knuffade honom mot den sista porten. Han tordes icke vägra att öppna den. Jag kom lyckligt ut och fann på några stegs avstånd Lescaut, som enligt sitt löfte inväntade mig tillsammans med två vänner. Vi begåvo oss dädan, och Lescaut frågade mig, om han icke hade hört en pistol avfyras. — Det var ert fel, menade jag, varför lämnade ni mig den laddad? Emellertid tackade jag honom för detta försiktighetsmått, utan vilket jag säkerligen skulle ha varit kvar i Saint-Lazare för långa tider. Vi ämnade tillbringa natten hos en traktör, och