101 där tog jag i någon mån skadan igen efter den klena kost jag i nära tre månader levat på. Likväl förmådde jag icke hängiva mig åt njutningen, ty jag led dödliga kval för Manon. — Vi måste befria henne, sade jag till mina tre vänner. Det är endast i detta syfte jag önskat mig friheten. Jag utbeder mig bistånd av er fintlighet; vad mig beträffar, skall jag därpå insätta ända till mitt liv. Lescaut, som icke saknade skarpsinne och förtänksamhet, föreställde mig, att man måste fara sakteliga fram. Min rymning från Saint-Lazare och det missöde, som därvid drabbat mig, skulle ofelbart förorsaka uppståndelse, polismästaren skulle låta efterspana mig, och han hade långa armar; kort sagt, om jag icke ville utsätta mig för någonting värre än Saint-Lazare, gjorde jag bäst i att hålla mig gömd några dagar för att lämna mina vedersakares första hetta tid att svalna. Hans råd var klokt; men detsamma borde jag ha varit för att kunna följa det. Så mycken tröghet och varsamhet kunde icke förlikas med min passion. Hela min eftergivenhet inskränkte sig till ett löfte, att jag skulle sova över morgondagen. Han låste in mig i sin kammare, där jag förblev till aftonen. En del av denna tid förnötte jag med att uppfinna förslag och utvägar till Manons räddning. Jag var fast övertygad om att hennes fängelse var ännu mera oåtkomligt än mitt hade varit. Det kunde ej bliva fråga om styrka och våld — förslagenhet var det som tarvades ; men själva uppfinningsgåvans gudinna skulle icke ha vetat att finna sig till rätta. Jag skönjde så föga ljusning i detta dunkel, att jag uppsköt att närmare begrunda ställningen, till dess jag inhämtat några upplysningar rörande spinnhusets inre anordningar. Så snart nattens inbrott återskänkt mig friheten, bad jag Lescaut att ledsaga mig dit. Framkomna in-läto vi oss i samspråk med en av portnärerna, som syntes oss vara en förståndig karl. Jag spelade rollen