104 sitt livs lyckosamma skickelser och att han skulle betrakta min vänskap som ett av sina värdefullaste förvärv samt vinnlägga sig om att bliva den värdig genom osläcklig tjänstvillighet. Han lovade icke att återskänka mig Manon, ty hans inflytande var, efter vad han försäkrade, ringa och klent befästat; men han erbjöd sig att förskaffa mig glädjen att råka henne samt att göra allt, som stod i hans makt, för att föra henne tillbaka i min famn. Denna hans misstro till sitt inflytande beredde mig större tillfredsställelse än en oinskränkt försäkran att uppfylla alla mina önskningar kunde gjort. Jag såg nämligen i hovsamheten av hans erbjudanden ett vittnesbörd om uppriktighet, som högeligen fröjdade mig. Med ett ord, jag väntade mig allt av hans förmedling. Enbart löftet att bereda mig ett möte med Manon skulle gjort mig färdig till vad som helst för hans skull. Jag betygade honom litet av dessa känslor på ett sätt, som tillika övertygade honom, att jag icke var någon lågsinnad person. Vi omfamnade varandra ömt och vordo vänner, utan annat skäl än våra hjärtans rättskaffenhet samt en naturlig böjelse, som leder en känslofull och ädelsin-nad man att älska en som liknar honom. Han gick ändå längre i yttringarna av sin aktning, ty efter att ha i tankarna sammanställt mina äventyr och insett, att jag efter min flykt från Saint-Lazare icke kunde befinna mig i goda omständigheter, tillbjöd han mig med mycken enträgenhet sin pung. Jag mottog den icke utan svarade: — Det är för mycket, min bästa herre. Om ni förutom så mycken godhet och vänskap bereder mig möjlighet att återse min dyrkade Manon, är jag bunden vid er för livet. Återskänker ni mig helt och hållet denna dyra varelse, skall jag icke anse mig ha gäldat min skuld, om jag än gjuter allt mitt blod i er tjänst. Vi åtskildes först efter att ha överenskommit om tid och ort för ett nytt sammanträffande, varvid han