■sn 105 visade det tillmötesgåendet att icke uppskjuta detta längre än till samma dags eftermiddag. Jag inväntade honom på ett kaffehus, dit han kom efter inemot fyratiden, och så styrde vi gemensamt kosan till spinnhuset. Mina knän skälvde, vid det jag överskred gårdsplatsen. — O, I kärlekens makter! tänkte jag. Så skall jag då återse mitt hjärtas avgud, föremålet för så många tårar och bekymmer! Himmel, förunna mig så långt liv, att jag hinner till henne, och gör sedan vad du vill med mitt öde och mina dagar; det är den enda nåd jag utbeder mig av dig. Monsieur de T. vidtalade några av vaktarna, som beställsamt lovade att tjäna honom i allt vad på dem berodde. Han begärde att bliva visad till den avdelning, där Manon hade sin cell, och de förde oss dit med en hiskligt stor nyckel, som hörde till hennes dörr. Jag frågade knekten, som ledsagade oss och som var den, åt vilken man uppdragit att betjäna henne, huru hon tillbringat tiden på denna förvaringsort. Han svarade, att hon ådagalade ett änglalikt saktmod; aldrig hade han rönt ett hårt ord av henne. De sex första veckorna efter sin ditkomst hade hon oavlåtligt badat i tårar, men sedan någon tid tycktes hon taga sin olycka med mera tålsamhet och sysselsatte sig med sömnad från morgon till kväll med undantag av några timmar, vilka hon använde till läsning. Jag frågade vidare, om hon blivit anständigt hållen, och han försäkrade, att åtminstone det nödtorftiga aldrig fattats henne. Vi nalkades dörren. Mitt hjärta bultade häftigt. Jag sade till monsieur de T.: — Stig in ensam och varsko henne om mitt besök, ty jag rädes, att hon blir alltför upprörd, om hon får se mig med ens. Dörren uppläts, och jag dröjde kvar ute i gången. Likväl hörde jag deras yttranden. Han sade, att han var kommen för att bringa henne någon tröst; han