106 hörde nämligen till mina vänner och tog en livlig andel i vårt öde. Hon sporde med den största iver, om hon av honom finge veta vad det blivit av mig. Han lovade att föra mig till hennes fötter, så öm och så trogen som hon någonsin kunde önska sig. — När? återtog hon. — Redan i denna dag. Den sälla stunden skall icke länge låta vänta på sig; ja, den är inne i detta nu, om ni så vill. Då förstod hon, att jag var utanför, och jag trädde in just som hon brådstörtat ilade mot dörren. Vi sjönko i varandras armar med denna översvallande ömhet, åt vilken en tre månaders skilsmässa skänker en sådan sötma för rätta älskande. Våra suckar, våra osammanhängande utrop, otaliga älskogsnamn, trån-fullt uttalade av än den ena, än den andra, allt detta bildade under en kvarts timme ett rörande skådespel för monsieur de T. — Jag avundas er, sade han till mig, i det han bjöd oss sitta ned, det gives ingen lott så ärorik, att jag ej framför den skulle föredraga en så skön och så passionerad älskarinna. — Också skulle jag försmå alla världens kungariken för lyckan att vara älskad av henne, blev mitt svar. Hela fortsättningen av detta så efterlängtade samtal blev, såsom naturligt är, oändligt öm. Den arma Manon förtäljde mig sina äventyr och jag delgav henne mina. Vi fällde bittra tårar vid dryftandet av den belägenhet, vari hon befann sig, och den, ur vilken jag nätt och jämnt sluppit undan. Monsieur de T. tröstade oss med förnyade löften om nitiska bemödanden att göra slut på vårt elände. Han tillrådde oss att icke utdraga detta första möte för länge, på det han lättare måtte kunna bereda oss tillfälle till flera. Det kostade honom mycken möda att vinna vårt bifall till detta råd. Manon i synnerhet kunde icke besluta sig för att låta mig gå. Väl hundra gånger nödgade hon