107 mig ned på stolen igen. Hon höll mig fast i kläder och händer. — O ve, på vilket ställe är det du lämnar mig kvar! upprepade hon. Vem borgar mig för att jag får återse dig? Monsieur de T. lovade henne att ofta föra mig till henne. — Vad stället beträffar, tillade han höviskt, så bör det icke längre heta spinnhuset; det är Versailles, nu då en person, som förtjänar väldet över alla hjärtan, dväljes där. Vid utgåendet gav jag vaktknekten, som betjänade henne, en handtryckning för att elda hans tjänstenit. Denne karl var mindre rå och okänslig än sina likar. Han hade varit vittne till vårt möte, och denna ömma scen hade rört honom. En louisd'or, som jag förärade honom, bragte honom fullständigt på min sida. Han drog mig avsides på vägen ned till gårdsplatsen och sade: — Vill ni taga mig i er tjänst eller medelst en hederlig vedergällning gottgöra mig förlusten av den syssla jag här bekläder, så tror jag mig om att med lätthet befria mademoiselle Manon. Jag spetsade öronen vid detta anbud, och änskönt jag var utblottad på allt, gjorde jag honom förespeglingar långt utöver vad han begärde. Jag förmodade nämligen, att jag väl alltid lätt nog skulle kunna tillfredsställa en man av denna sort. — Var övertygad, min vän, sade jag, att det icke gives något, som jag icke är villig att göra för dig, och att din framtid är lika betryggad som min egen. Därpå ville jag veta vilka medel han hade för avsikt att bruka. — Intet annat, svarade han, än att en afton öppna dörren till hennes cell och föra henne ned till porten åt gatan, där ni bör finnas redo att mottaga henne. Jag undrade, om man icke kunde befara, att hon