108 bleve igenkänd på vägen genom gångarna och gårdarna, och han erkände att någon risk förefanns, men tyckte, att man väl finge våga litet. Ehuruväl det storligen fröjdade mig att se honom så företagsam, tillkallade jag monsieur de T. för att meddela honom planen jämte det enda skäl, som tycktes kunna göra den betänklig. Han fann mera svårighet därvid än jag. Han medgav visserligen, att hon obehindrat kunde komma undan på detta sätt. — Men om hon igenkännes, fortfor han, och hejdas på vägen, så är det måhända ute med henne för alltid. I annat fall skulle ni nödgas lämna Paris på fläcken, ty ni skulle aldrig tillräckligt kunna undan-sticka er efterspaningarna. Man skulle skärpa dem så väl i anseende till er som till henne. En man listar sig lätt undan, om han är ensam; men det är så gott som ogörligt att bevara sitt incognito med ett vackert fruntimmer på halsen. Huru välgrundade dessa invändningar än syntes mig, mäktade de dock icke i min själ taga överhand över det så nära vinkande hoppet att försätta Manon i frihet. Jag sade så till monsieur de T. och bad honom tillgiva kärleken en smula våghalsighet och överdåd. Jag tillade, att jag i själva verket aktade lämna Paris och, liksom jag gjort förut, slå mig ned i någon närbelägen by. Vi överenskommo sålunda med vaktknekten att verkställa företaget redan följande dag, och för att betrygga detta så mycket det stod i vår makt beslöto vi att medtaga en mansdräkt i syfte att underlätta rymningen. Det var tämligen vanskligt att insmuggla en dylik, men min fyndighet visste råd för detta. Jag anmodade endast monsieur de T. att nästa dag iföra sig två tunna västar, den ena utanpå den andra, och åtog mig att draga försorg om allt det övriga. Om morgonen återvände vi till spinnhuset. Jag medförde för Manons räkning linne, strumpor och så