114 wi nästa dag ensam återvända till Paris och söka någon bot för denna ledsamma sjuka. Vid bordet såg jag, att hon var blek och avtärd. Jag hade icke varsnat något därav på spinnhuset, ty cellen, där jag hade råkat henne, var icke synnerligen ljus. Jag frågade henne, om det icke till äventyrs var en fortsatt verkan av den förfäran hon erfarit, då hon såg sin broder nedskjutas; men hon försäkrade, att huru gripen hon än blivit av denna olycka, härrörde hennes blekhet dock endast därav, att hon i tre månader måst utstå skilsmässa från mig. — Du älskar mig då övermåttan? sporde jag. — Tusen gånger mera än jag kan säga. — Du övergiver mig då aldrig mera? fortfor jag. — Nej, aldrig, svarade hon, och denna försäkran stadfästes med så många smekningar och eder, att det verkligen syntes mig otroligt, att hon någonsin skulle kunna förgäta den. Det har städse varit min övertygelse, att hon var uppriktig; vilket skäl skulle hon väl haft att förställa sig i sådan grad? Men hon var ännu mera flyktig, eller rättare, hon var icke längre någonting och kände icke igen sig själv, så snart hon, under det hon såg för sina ögon kvinnor, som levde i överflöd, själv befann sig i armod och nöd. Jag stod i begrepp att erhålla ett sista bevis härpå, vilket övergick alla de föregående och vilket alstrade den sällsammaste skickelse, som någonsin vederfarits en man av min börd och ställning. Som jag väl kände denna hennes sinnesbeskaffenhet, gjorde jag mig följande dag bråttom med min vandring till Paris. Hennes broders död samt nödvändigheten att skaffa linne och kläder åt såväl henne som mig utgjorde så giltiga anledningar, att jag icke tarvade några svepskäl. Jag lämnade värdshuset i avsikt, sade jag till Manon och värden, att taga en hyrvagn; men detta var skryt. Nöden tvang mig att gå till fots, och jag marscherade i rask fart ända till Cours-la-Reine, där jag ämnade göra halt. Jag be-