115 hövde väl en stunds enslighet och ro för att tänka mig om och bestämma vad jag skulle taga mig före i Paris. Jag satte mig ned på gräset och försänkte mig i ett hav av funderingar och betraktelser, vilka efter hand inskränktes till trenne huvudstycken. Jag behövde en ögonblicklig hjälp till att möta en oändlig massa ögonblickliga behov. Jag måste uppspana någon väg, som åtminstone kunde öppna utsikter för framtiden, och — vad som icke var av mindre vikt — jag hade efterforskningar att göra och åtgärder att vidtaga för Manons och min trygghet. Efter att ha uttömt mig i planer och uträkningar över dessa trenne punkter fann jag det lämpligt att lämna å sido de bägge senare. Vi voro icke illa förvarade i vår kammare i Chaillot, och vad de framtida behoven angick, trodde jag, att det skulle vara tids nog att tänka på dem, sedan jag sörjt för de närvarande. Det gällde således att för ögonblicket fylla min pung. Monsieur de T. hade visserligen ädelmodigt erbjudit mig sin, men jag förnam en ytterlig motvilja för att själv erinra honom om detta. Vilken ömklig roll att gå och blotta sin nöd för en främling och bedja honom att dela med sig av sin egendom! Endast en lumpen själ kan vara i stånd till dylikt, på grund av en lågsinthet, som hindrar honom att känna det nesliga däri, eller en ödmjuk kristen, på grund av en storsinthet så hög, att den höjer honom över denna skam. Jag var varken en lumpen stackare eller en god kristen — jag skulle ha givit hälften av mitt blod för att undslippa denna förödmjukelse. — Tiberge, tänkte jag, den gode Tiberge, skall han väl vägra mig vad han till äventyrs kan vara i tillfälle att giva mig? Nej, han kommer att bevekas av min nöd, men han förkrossar mig med sina moralkakor; jag måste uppbära hans förebråelser, hans förmaningar, hans hotelser, han säljer sitt bistånd så dyrt, att jag skulle offra ytterligare en del av mitt blod